shanelle holmqvist.

#allakanmådåligt

Det har tagit mig minst två år att skriva något om hur jag mår, och det har tagit mig fyra veckor av aktivt försök att skriva men det har gått trögt. Det har blivit massor av redigerande i texten, mer eller mindre att jag skrivit och raderat fram och tillbaka för att försöka tillfredställa mina krav på mig själv. Min svaghet är att jag är extremt självkritisk och hård mot mig själv. 

Hur som helst, till och från har jag perioder då jag mår dåligt och hamnar i ett läge där jag stänger av mig själv litegrann, går omkring med ångest, tills jag bryter ihop. Jag är inte ens till hälften säker på vad jag egentligen mår dåligt över när jag mår dåligt. Det är snarare allt och ingenting. Den senaste tiden har jag haft ångest till och från, som fått mig att bli okontaktbar och introvert, överlag gör den att jag inte kan slappna av och vara i nuet, njuta av stunden, utan jag tänker hela tiden på saker som stressar mig/gör mig ledsen. Trots att jag är van vid dåligt mående så gör inte det att ångest eller en depression påverkar mig mindre. Dem slår lika hårt ändå, men grejen är dock den att det kommer litegrann smygande utan att jag är riktigt medveten om det. Ångesten sveper undan fötterna på mig och plötsligt har jag fallit/faller jag ner i ett mörkt hål där jag inte ser klart eller kan tänka klart. Det känns som att bli instängd i ett rum och inte kunna ta sig ut, även fast man ser dörren är det något som drar en tillbaka för varje steg närmare man kommer att ta sig ut.

Det tar emot att skriva det här då det är relativt privat, och något jag begravt djupt inom mig och som är lite av en "my darkest secret" men den senaste tiden har det varit mycket uppmärksammande på just psykiskt ohälsa, tillsammans med till exempel taggen #allakanmådåligt. Det är extremt viktigt att uppmärksamma detta då man, verkligen, inte är ensam om att känna liknande saker som andra  - det finns alltid någon som upplevt samma, känner samma, förstår eller i alla fall kan relatera och på så sätt förstå ungefär. Något jag är 100% säker på är att det finns alltid någon som lyssnar, men kanske inte på en plats som det borde vara naturligt att kunna söka hjälp, förståelse eller någon som lyssnar, så som hemma eller i skolan. Jag har haft turen att ha två föräldrar och någon enstaka vän som funnits där för mig när jag har mått dåligt, för jag har envist tackat nej till mediciner och att få hjälp hos kurator etc. Dock har jag, i mina tidigare år, provat att prata med till exempel en skolkurator, skolsköterska, elevassistent, just för att prata med en vän ibland inte räcker och ibland det vara skönt att någon som inte känner en får lyssna, att någon professionell får lyssna som är van att hjälpa andra. 

Jag har varit dum som har tackat nej, det måste jag erkänna, för jag skulle nog behöva gå till någon, men jag är så besatt av tanken att jag "inte behöver" och ska klara mig själv. Men i ärlighetens namn det är just det man ibland inte gör och det är OKEJ att inte palla med eller att klara sig själv. Det är okej att söka hjälp, att våga prata om saker oavsett vem man pratar med. 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas